Ni lever på lånad tid.

Jag måste hålla med det blogginlägg som kom från Socialdemokratiska Studentklubben i Stockholm såhär efter kongressen. Och till det vill jag lägga följande kommentarer: Ja, vi vet att den här kongressen mest handlade om att ena partiet för det högre syftet att få bort moderaterna från den bulldozer som söker riva vår välfärd.

Men ändå. Att vi tar ett litet steg till höger är ingen stor sak i sig, om det inte vore för sammanhanget.

Med uppvisad enighet och med det intresse kongressen visade att (s) alltjämt väcker så kan vi vinna valet. Det finns det goda utsikter för. Men om vi inte under de fyra åren faktiskt för en ideologisk diskussion så är vi körda.

Det är för mig, liksom för alla riktiga socialdemokrater, fullständigt obegripligt att parti-högern inte har förstått ännu. Om det fortfarande finns de som inte ser vad som pågår mitt framför näsan på dem så är det inte längre något som går att ursäkta.

Finns det fortfarande de som inte kan sätta enskilda reformer i ett sammanhang och tänker att ”jaja, men på det här området så kan det vara okej med XX” där XX kan vara tillåtande av vinst i friskolor, avreglering av bostadsmarknad eller vad fan som helst.

Jag förstår, vi förstår, att det till en början, nån gång där i början av 90-talet kunde vara svårt att helt och hållet se sammanhanget. Men nu. Det finns ingen ursäkt längre.

Ni har tills nästa kongress på er.

Vill vi verkligen vinna valet?

Det vi fruktar är den slutgiltiga kollapsen av människors tro på sin egen förmåga att förändra sin kollektiva situation.  Jag vet inte vilka “vi” är exakt, men jag tror att ganska många av “oss” går under kategorin “unga människor som är arga på socialdemokraternas högerpolitik”. Det finns förståss fler av “oss”  – och alla kallar sig säkert inte socialdemokrater.

Men en del av “oss” kallar sig det och är medlemmar i vänsterpartiet (ja, de känner ni säkert till, jag känner flera själv) och en del är inte politiskt aktiva alls, utan jobbar i andra organisationer… Men “vi” är alltid väldigt väldigt engagerade och arga. Vi är idealister – på riktigt, även om vissa tror att det inte existerar. Jag tror att många av oss brinner ut dock.

Och det är det som är min poäng här. Jag undrar om vi orkar. Vi ville se en förändrig av partiet när Göran tillslut mobbats ut eftersom han var så bufflig och auktoritär (vilket tillslut ledde till att han var tvungen att lägga sig för minsta lilla och inte hade någon makt alls kvar). Jag tror att flera av oss till och med var beredda att ta fyra år av borgerligt vanstyre för att få se en riktig förändring (vi kunde ju inte då veta precis hur målmedvetna och framgångsrika borgarna skulle vara i sina försök att pacificera arbetarrörelsen).

Vi var beredda att ta den smällen då, innan, och skulle nog fortfarande ha varit det. Om det lett någonvart. För hade vi, i och med borgarnas seger och borgarnas orättvisepolitik verkligen fått en socialdemokrati som tog fasta på sina rötter – som gav svenska folket en vision – den vision de fått leva utan sedan den så brutalt mördades en februarikväll 1986 – då hade det varit värt det.

Men vi fick inte det. För förrädarna höll sig kvar vid makten. Och vi lät dem sitta kvar, av ren panik. Vi måste ju vinna val. Herregud, sätt in vad vi har kvar, en kvinna hjälper nog. Nå, vad har vi nu? En partiledare som fortsätter leda oss på den utstakade visionslösa vägen. Den vägen som serverade Sverige på ett silverfat åt borgarna. Och ingen kan göra något åt saken. En bufflig partiledare kan man kritisera, men en partiledare som ingen tror är annat än mesig och svag – hon har partiet i ett järngrepp.

Så vill vi verkligen vinna det här valet? Jag vet inte.

För ni förstår väl ändå varför vi förlorade? Ni förstår väl varför Sverige håller på att oåterkalleligt förvandlas till ett mini-USA. Det är på grund av vår visionslöshet. När politiken blir så ytlig som höger-sossarna gjorde den, när politik blir en fråga om förvaltning av resurser och inte om framtiden för mänskligheten, när problemformuleringarna försvinner, då vinner borgerligheten.

Pest eller kolera. Vinner vi så är risken överhängande att Sahlin & co grundmurar bilden av den visionslösa socialdemokratin och slutgiltigt slår sönder arbetarrörelsens självförtroende. Vinner borgarna fortsätter de att underminera fackföreningarna och normalisera orättvisorna (vilket är deras stora mål; att orättvisa och icke-engagemang skall ses som normen).

Jag ser en framtid av fler och fler desillusionerade ungdomar och utslagna arbetare. Mindre tilltro till politiken och mer våld sprunget ur frustration, men alltjämt utan mål och mening.

Säg att jag har fel. Säg varför jag har fel.

Snälla, försvinn. [substanslöst gnäll]

Jag läste precis Ernst Wigforss “Materialistisk historiesyn och klasskamp” från 1908 ur den fantastiska samlingen “skrifter i urval” som jag tackar Lo, S och Statens kulturråd allra innerligast för.

Problemet är väl bara det att jag dessutom prenumererar på AiP, och om man,  efter att man suttit och läst lite Wigforss, råkar kasta ett öga på “ideologi” -sidorna i AiP så blir man faktiskt djupt deprimerad. På allvar.

Ideologi?

Snälla ni, 90-tals sossarna som vägrar släppa taget om makten, som tror att Anna Lindh var en ideologisk förebild, som tittar tårögt på palmeporträttet och känner att det är fult rimligt att ni ser er som arvtagare till Erlander – fastän både rätteligen skulle spottat på er politiska gärning. Ni.

Kan ni inte bara försvinna? Snälla. Snälla, snälla, snälla – ge oss vår socialdemokrati tillbaka. För min skull, för mina barns skull (som kommer att fråga mig varför er generation lät allting gå som det gjorde)  – för de gamla döda (yngre) gubbarnas skull.

Jag är så trött.

Det Humanistiska Manifestet

Ja, det här är vad jag pysslar med ganska mycket nu:

http://www.dik.se/www/dik/web.nsf/dx/090914-Det-humanistiska-manifestet

Mer information kommer allt eftersom projektet jobbar vidare.

Jobbiga Ateister

Jag är väldigt trött på folk som tror att de är smarta. Jag är väldigt trött på ateister. Dyrgare människor får man leta efter. Nu satt jag precis och tittade på Real Time with Bill Maher – ett program som jag tittar på regelbundet och som jag uppskattar.

Bill Maher är, för de som inte vet om det, en amerikansk komiker som har tagit på sig uppgiften att vara en motvikt till “Jesus & Guns”- republikanernas galna radiopratare och tv-värdar på FOX och annorstädes. Det är för all del en hedervärd uppgift, någon måste stå och hela tiden påpeka hur fruktansvärt dumma stora delar av det amerikanska folket är hela tiden, så att vi andra inte glömmer vilket stort hot de faktiskt är innan det är för sent.

Bill Maher är radikal ateist, vilket betyder att han är väldigt påstridig i sitt utpekande av de dumheter som finns inom religion osv, han gör filmer, provocerar i TV, och en mängd annat – kort sagt tar han varje tillfälle i akt att påpeka hur oerhört dumma och farliga religiösa människor är.

Likt Richard Dawkins och en uppsjö andra (företrädelsevis amerikanska) nyfrälsta ateister så är Bill fullständigt och oåterkalleligt dränkt i sin egen självgodhet som kommit sig av insikten av hur oerhört smart man är som kommit på att bibeln är en väldigt motsägelsefull och kontig bok.

Ateister har en olycklig tendens att bli just så uppfyllda av sin egen förträfflighet och intelligens. De verkar tro att det på något sätt är en stor bedrift att komma till insikt med den inneboende absurditeten i det kristna/judiska/muslimska antropomorpha gudsbegreppet.

För mig framstår ateisterna, när de drar igång sitt tjat, som en fyraåring som nyss förstått att två äpplen plus två äpplen är fyra äpplen – och därefter beslutsamt beger sig ut i världen för att uppfylla en helig plikt och tvinga alla människor där ute att inse att två plus två ÄR fyra!

Jag vet.

Jag vet vad två plus två är, och jag vet att killen med skägget på molnet eller vilket antropomorpht gudsbegrepp som helst är absurt.  Men jag vet också en jävla massa andra saker som de inte vet. Jag vet att det som säger att ett system måste innehålla inre koherens – vilket de flesta religionerna faller på – utifrån sina axiomatiska satser OCKSÅ är relativt. Tillexempel. Och jag vet att relativiteten i sig förvisso inte rättfärdigar något, men att den inte heller orättfärdigar något.

Jag vet att det inte går att komma ifrån dogmer, i alla fall inte om det faktiskt skall finnas något system för tanke och analys.

Jag vet att dessa ateister är så sjukligt jävla efterblivna rent filosofiskt att de får hoppa tillbaka till 1800-talets slut för att kunna passa in någorlunda, åtminstone den övervägande majoritet av dem som är vulgärmaterialister.

Men med detta sagt så finns det ändå saker att lägga till som gör att det inte är fullt så enkelt. För det första så har de rätt när de säger att ens trossystem påverkar allt man gör. Vi har alla trossystem, även de, och allting vi ser och gör görs och ses utifrån våra (oftast omedvetna) grundföreställningar. Därför är det en myt att man kan skilja på exempelvis det offentliga och den privata tron. Och vad gäller Bill och Richard… De agerar framförallt i USA. Där tror 40% av befolkningen att bibeln skall tolkas bokstavligt, ner tills sista stavelsen. Det betyder bland annat att kvinnor som blir våldtagna i en stad får skylla sig själva och att… ja, ni vet själva. Idioti. I USA behövs kanske de där självgoda korsfararna – ateisterna.  Kanske behövs de på många ställen.

Jag tycker att de är självgoda idioter som borde läsa mer filosofi innan de uttalar sig i de allra flesta fall, fastän jag själv inte är religiös och inte omfattas av deras attacker. Men utifrån de grundsatser som jag själv lever efter så har jag jag värderingar som gör gällande att det bästa vore om människor ändå vore mer logiska och rationella, även om rationaliteten inte är gudagiven [sic]. Därför kanske vi i vissa fall behöver dessa rationalitetsfanatiker som kan slåss mot den andra sortens fanatiker. Antingen det eller så gör de bara saken värre.

Vi får se.

Ske Din vilja

Många har säkert hört talas om ”The Family”, gruppen av fundamentalistiska kristna i USA som sedan 30-talet arbetat med att bakom kulisserna påverka politiken så mycket de kan. Bland annat så menar de att nya testamentet inte alls handlar om kärlek och medmänsklighet utan om makt, och drar inspiration från Hitler, Stalin och Mao. För dem är kapitalism något heligt gudagivet, en maktstruktur som kommer från Gud. Den starke’s rätt och hela den biten.

kolla in författaren bakom boken ”The family” här:

http://www.thedailyshow.com/watch/wed-august-12-2009/jeff-sharlet

Varför exploderar inte Alliansen?

Jag blir inte klok på moderaterna. Jag förstår inte hur det partiet kan hålla samman. Överhuvudtaget så förstår jag inte hur alliansen kan hålla samman, eftersom det mer och mer blir som ett enda stort parti, en stort blått kaos.

Grejen är ju att i det där blåa kaoset så finns det ju två ungefär lika starka rörelser som förvisso har en del gemensamt, men som i grunden är så totalt motsatta varandra att man får huvudvärk när man skall försöka förstå hur de skall samsas.

Bland moderaterna så finns ju den klassiska konservatismen. Jag tycker att den illustreras bra av ett yttrande jag hörde från en bekant till en bekant som när vi satt och pratade löst om politiken kom in på Göteborgskravallerna. Nämnda moderat – ärkemoderat, “born and bred” så att säga -  fällde kommentaren om demonstranten som blev skjuten i magen av ett vådaskott att “jag hade siktat högre”.  Givetvis, för hur vågade “de” sätta sig upp mot ordningen och redan, mot samhället och institutionerna. Dräggen förtjänade inte mer än ett skott, tydligen.

Det är ett uttryck för en av strömningarna, som sagt, den mörkblåa konservatismen, samma rörelse som funnits inom högern sedan urminnes tider, och som motiverat såväl skepsis mot allmän rösträtt som censur och övervakningsiver. Samhället skall hållas ordnat! Frågan är ju hur långt steget är från mörkblå till svart i sin politiska övertygelse. Bevisligen inte särskilt stor, eftersom moderaternas ungdomsförbund blev öppet nazistiska efter Adolf Hitlers statskupp i Tyskland – varefter moderaterna var tvungna att starta ett nytt ungdomsförbund – MUF.

Mot den mörkblåa konservatismen står såklart den bindgalna nyliberalismen, med sitt inbyggda hat mot alla former av samhällsinstitutioner och regler. Frihet, Frihet, Frihet. Till vilket pris som helst. Det är ju nyliberalerna som förespråkar legalisering av alla former av droger, nedmonterande av alla samhällsfunktioner utom möjligen polisen – och i enkelhet “var man för sig själv”.

Det finns gott om både övertygade konservativa och övertygade nyliberaler i Svea Rikes regering. Så frågan är, hur kan de samsas?

Min gissning är att den gemensamma nämnaren är människosynen – eller rättare sagt, människorförraktet. För även om nyliberalernas människoförakt bottnar sig i en djup cynism och känsla av hopplöshet och de konservativas i ett starkt förakt för osedlighet så är resultatet likväl detsamma. För nyliberalen så gör det ingenting om människor dör i drivor därför att de inte har råd med dyr sjukvård, och för de konservativa gör det ingenting om polis eller militär knäpper lite oregerliga demonstranter lite då och då.

Och så har vi ju girigheten också. Det enda som nyliberalerna efter sina desillusionerade tonårs- kriser vågar tro på och det enda som de konservativa förstår.

Frihet? Knappast. För vet de ens vad ordet betyder?

“frihet för moderaterna är att få åka motorbåt jättefort genom sälskyddsområden på 2,4 promille, den friheten kan de få behålla tycker jag” – Henrik Schyffert i Almedalen 2008

Slåss (s) för våra själar?

“Men samtidigt tycks det ha hänt något viktigt med själva begreppet bildning. Det finns idag en starkt disciplinerande tanke i begrepp som livslångt lärande, bildning och till och med kreativitet. Den handlar om vår uppgift och plikt att lära och lära om i ständig anpassning till ekonomiska förutsättningar. Humankapital handlar om sådana förmågor som problemlösning, kritiskt tänkande, kreativitet och social förmåga som delar av det mänskliga kapitalet, liksom vår vilja att samarbeta och acceptera förändring, vår så kallade sociala kompetens. Därmed tycks kunskapsekonomin sätta ytterligare fokus på det vi kallar bildning. Men bildningen ifråga handlar mer om anställningsbarheten, om villigheten att acceptera marknadens krav och samhällsordningens riktning, än om förmågan att ifrågasätta dem.

Denna förskjutning i synen på vad bildning och kunskap är präglar andra begrepp iden nya ekonomin. Reflektion och ifrågasättande har ersatts av en koppling till anställningsbarhet och konkurrenskraft. Ett begrepp som kritiskt tänkande, centralt i ett gammalt bildningsideal, har idag en tendens att hamna mycket nära det ekonomiska innovationsbegreppet, det som handlar om att hitta nya applikationer och tillämpningar av idéer. Kreativiteten blir närmast synonymt med entreprenörskap.

Därmed är det inte allt mänskligt skapande som värdesätts i den nya tillväxtpolitiken, och inte heller nödvändigtvis den sortens skapande som skänker tillfredställelse eller lycka åt människorna. Det skapande som värdesätts är helt enkelt det som leder till nya produkter, varor och patent, och som därigenom räknas in i BNP.
Man skulle faktiskt kunna se detta som ett rätt väsentligt demokratiskt problem.”
—
Jenny Anderssons bok “När framtiden redan hänt” som detta stycke är hämtat från är för det första en bok som jag tycker att ni alla borde läsa. På ett fantastiskt rakt och enkelt sätt ifrågasätter hon väldigt djupgående fenomen och strömningar – och hennes kritik mot socialdemokratin är i sanning värd att ta på allvar.

Personligen så illustrerar ovanstående stycke väldigt väl för mig både anledningen till att jag är en så passionerad förkämpe(?) för humaniora och anledningen till att jag är socialist.

Som en röd tråd genom Anderssons bok finns insikten om hur nödvändig en levande samhällsanalys är för politiken och politikens roll. Kritiken mot socialdemokratin går förståss mest ut på avsaknaden av eller bristerna i analyserna som funnits och finns, och jag tror att många känner igen det.

Är socialdemokratin inriktad på att bekämpa den nya tidens kapitalism, där människors själar är råvaran och där utbrändheten, depressionen och själlösheten är bieffekterna. Är socialdemokratin beredd att analysera och se att det handlar om problem hos systemet och inte hos individer likt man gjorde med industrikapitalismen? Eller tänker man bara finjustera siffrorna och slå ifrån sig ansvaret, lägga ut det på individen – om nu en avskedad gruvarbetare inte är anställningsbar eftersom han saknar datorvana, ja då är det hans fel, liksom hans depression är hans eget fel – dvs den borgerliga linjen.

Eller, tänker Socialdemokratin ta tillbaka sin egen själ, den som verkar rationaliserats bort tillsammans med medborgarnas i den nya tidens kapitalism, och göra vad vi gjort innan; visa var problemet ligger och med kraft kräva människovärdet tillbaka?

//Ivarsson

Apoteket är Stalinistiskt

“Valfriheten – friheten att själv välja utvecklingsväg – blir med detta perspektiv ett nytt och radikalt frihetsbegrepp. Men valfrihet kan också vara en falsk frihet, frihet förklädd till ansvar och påtvingat risktagande. Valfrihet kan vara en slags soptunna för de frågor, val och målkonflikter som politiken inte vågar ta ställning i, som i frågan om pensionssystemet. Självförverkligande och det politiska talet om att frigöra människors inneboende möjligheter är på många sätt ett elitistiskt projekt, ett projekt som också stöper tydliga mallar för människors utveckling. Den som ständigt försöker förbättra och förverkliga sig själv får en guldstjärna.
Avigsidan av detta är att misslyckandet blir ett gigantiskt individuellt ansvar. Främlingsfientliga och högerextrema partier har begåvat utnyttjat människors oro för att misslyckas.“

Det ovan citerade kommer ifrån Jenny Anderssons bok “När framtiden redan hänt – socialdemokratin och folkhemsnostalgin”  vilken jag precis börjat läsa. Under 90-talet så var jag ju inte särskilt medveten om politik överhuvudtaget, vilket kanske inte är så kontigt med tanke på min ringa ålder, men Anderssons diskussion om sammanbrottet för den socialdemokratiska visionen och viljan under framförallt Göran Persson är ändå något jag känt av och känner av.

Det var ju under den här tiden som politik inte längre var att vilja, det var att kunna, och socialdemokrat, det var man om man var social och demokrat, inte demokratisk socialist. Politiken skulle inte ta ansvar för vart samhället var på väg, politik handlade om att olja maskineriet så att det flöt på smidigt. Visioner hör inte hemma. Allt skall bäras av individen själv….

…ja, jag har ju då precis börjat läsa boken, tänkte återkomma med lite tankar kring den allteftersom. En kort reflektion här till här bara:

Var det demokratin som folk slutade tro på? Hela grejen med tredje vägen, det individualiserade samhället och den “positiva” friheten – var det helt plötsligt fel på demokratin? Kände folk verkligen, att Sverige, det sälle på jorden där demokratin varit som starkast och som fortfarande är i topp på demokrati-index – kände folk plötsligt att “nej, nu litar vi inte längre på demokratins förmåga att skapa ett bra samhälle, nu är det upp till var och en”.

Eller var det bara propagandan och krisen? “Satsa på dig själv” som Timbro gänget tydligen sa. Lätt översätt till: “tänk inte längre än näsan räcker”.

Jaha. Idol och ipods säger du? Visst, och Apoteket är Stalinistiskt. Allright.

Folkpartiets Skola

Vissa kanske frågar sig varför det nu inte längre skall vara tillåtet för ungdomar att läsa upp sina betyg på komvux om de efter avslutad gymnasietid inte är behöriga till den högskoleutbildning de vill komma in på.

Vissa kanske frågar sig varför ungdomar skall straffas för att de gjort fel val av gymnasielinje vid 16 eller 17 års ålder.

Vissa kanske tycker att det låter kallt och cyniskt när Jan Björklund säger att det är “slöseri  på samhällets resurser” att ge ungdomar den extra chansen.

Vissa kanske tänker att det överhuvudtaget är märkligt att folkpartiet driver en skolpolitik som går ut på att få till hårdare disciplin, tidigare val, färre chanser och i allmänhet att sålla agnarna från vetet så tidigt som möjligt.

Vissa av Er kanske undrar om inte skolan skall vara det ställe där alla får så många chanser de behöver, där alla är jämlika och som ger alla möjligheterna att växa upp till demokratiska medborgare som kan göra vad de helst vill här i livet.

Nå, så är det inte i folkpartiets och Jan Björklunds värld. De kallar sig fortfarande “Folkpartiet Liberalerna” men det är en kall, hård och cynisk nyliberalism de företräder. Och för nyliberalerna så är det bara bra om vi har en stor obildad underklass som kan arbeta för så låg lön som möjligt och som inte har råd att engagera sig i demokratin – det ger en bra ekonomi, med en styrande överklass, en elit, och en arbetande underklass – det ger fina siffror i budgeten; och det, mina vänner, är det enda som nyliberalismen går ut på.

Låt er inte luras.